Julväven

Sen höst eller tidig vinter, det kunde gå på ett ut. Dagarna var väldigt korta. Skymning klockan tre och nermörkt redan vid fyra. Det var inte långt kvar till jul.

Julen. Hon måste bli färdig med julväven. Den var beställd och det var viktigt. Hon hade tagit hem handspunna garner, ull av yppersta kvalitet. Ett träd skulle det bli, ett julträd med äpplen. Hon hade kommit en bra bit på väg. Men färgerna, hon fick ingen ordning på färgerna.

Omkring henne stök och oreda. Saker att sköta, telefonen ringde, disk i travar, smutsiga strumpor mitt på golvet, hon halkade på dem, köksbordet belamrat med tidningar, brödsmulor…. all vinterns gråhet. Hur den kletade mot fönsterrutorna, ville in genom väggarna. Hon gick ifrån alltihop, uppför trapporna, till vävkammaren, hennes eget rum.

Hon måste väva. Trädet skulle förstås gå i rött – julens färg. Men ingenting kan vara bara rött. Det blir skrikigt, det blir glassigt. Andra färger måste till. Som mjukar upp, ramar in, ger djup och bärighet. Bara så kan det röda komma till sin rätt och börja lysa. Och då, tänkte hon, då blir väven som julen själv.

Hon hade vandrat i naturen. Tittat ut vinterns färger. Inget vitt ännu men mossgrönt, blyertsgrått, barkbrunt, ockragult, alla färger som kunde stå sig fint emot det röda. Försökt att sedan återskapa dem i vävkammaren, men det ville sig inte. Nu skulle hon pröva en ny nyans. Trädde in några trådar, tog ett steg tillbaka, tittade, smakade av. Men det blev platt. Platt och omöjligt, bilden hade inte liv. Hon blev så trött.

Det finns någon som väntar på den här väven. Någon som spelar roll. Jag har lovat och jag får inte missa.

Just då fick hon syn på muslortarna, små svarta pärlor överallt på golvet. Mössen har varit i rummet, och jag som tätade så noga. Har dom nu gnagt på väven. På garnerna, har dom skitat ner, fördärvat……?

Men garnet verkade orört och väven hängde där som den skulle. Hon grep ficklampan, lyste överallt. Ingen mus syntes, men längst inne i en vrå någonting annat. Ett trassel, en blekgrå härva av trådar. Mössen tänker bygga bo, sa hon till sig själv. Men var får de tråden ifrån? De måste ha hittat den i väggarna. Huset är gammalt. Förr i tiden hände det att man drevade med gamla trasor.

Hon tog upp en av trådstumparna, det var lin, men vilken färg? Hon kunde inte säga, hade inget namn för den här färgen. Den var som molnen, som frosten, som marken en kulen vinterdag. Grå och ändå inte grå, och när hon tvinnade tråden mellan fingrarna skimrade den svagt. Lite som silver. Kanske ett gammalt förkläde, fantiserade hon. Som var så slitet, så urtvättat att det inte dög till annat än att täta med. På försök tog hon lite av härvan och lade över väven.

Den såg först lite avig ut på det klarröda yllet, men så smälte den in, gick ihop sig med det röda. Färgerna bar, de bar faktiskt. Som ett under. Nu måste jag ha kaffe, tänkte hon, starkt kaffe och en bit att tugga på. Hon hade knappt ätit.

Tillbaka i kammaren. Där hade nya lintåtar spritts ut på golvet. En mus kom pilande rakt framför henne, nära att hon trampat på den. En annan var ovanpå väven. På väven! Där satt den, viftade på sina små tassar. Och då såg hon det ofattbara. Musen arbetade. Den hade en bit lintråd som den trädde och trixade med, flätade in i det röda yllet. Och där var ännu en mus. Som kom krypande över väven och hade fler lintrådar munnen.

Hon begrep ingenting. Detta var en dröm, det var inte på riktigt. Hon frös, blev lite yr, sjönk ner i en gammal gungstol som stod där. Bara sitta ner. Låta händerna falla. Vila. Låta tiden stanna, låta mössen hållas, de tycks veta vad de gör, bara vara stilla… Hon tog en klunk av kaffet, bet i en smörgås, stilla, stilla där i stolen, hon väntade, visste inte på vad.

Och slog upp ögonen. Hon måtte ha somnat till. Redan kväll, månen lyste in. Golvet var perfekt rent och blankt, inget bajs och inte minsta trådstump. Mössen var inte kvar. De var försvunna, hade de ens funnits? Sedan såg hon.

Vävens yta. Där hade tänts små silvergrå, oregelbundna strimmor. Det röda var inte mindre rött. Men det hade tonats ner och därmed fått mer lyster, mera liv. Detta hade hon inte hittat på själv. Det här hade hon aldrig kunnat hitta på själv. Julväven var färdig. Den kunde inte varit finare.

julåpple2

När hon kom ner i köket var där tyst och stilla. Bänkarna var avtorkade, skinande rena. Någon hade diskat upp. På bordet stod ett par mackor bredda.

       text och bild: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: