Ska vi så nånting i år….

maj 2, 2019

Skulle det bli samma torka i år igen…det regnade hela mars, sedan tog det stopp. Fyra veckor och inte en droppe. Ska vi ens bry oss om att så, sa vi. Få samma slit och elände som förra året?

Det var varmt i april, det var vackert. Allting slog ut, på tok för tidigt. Men marken var som betong, lökväxterna som skulle blomma nu, dom tynade. Stora moln av damm for runt i luften.

alltför tidig vår

Men vi sådde ändå och drev upp (inomhus) tomat, paprika, chili och gurkor. Växthusen ska vi ändå klara att hålla igång. Så tänkte vi.

tomatbarnJPG

Men i slutet av april så brakade det löst, 30 mm på två dagar. Nu blev det sjudande aktivitet på gården, alla fröer måste i jorden: kålrot, bondbönor, sockerärter, morötter..I växthusen sådde vi alla sorters kålväxter samt tidig sallad.

Nu har våren visst tagit paus igen. Kalla vindar och kyliga nätter. Tomatbarnen får stå och vänta i sina krukor. Men jag behöver bara gå ut dit, till växthuset för att känna på sommaren. Där doftar det. Där har persikor och aprikoser redan blommat över, pyttesmå gröna frukter syns på grenarna. Och fikonen kommer så fint, så fint.

fikonknopp.jpg

Skrivet 2 maj 2019

Annonser

Julväven

januari 6, 2019

Sen höst eller tidig vinter, det kunde gå på ett ut. Dagarna var väldigt korta. Skymning klockan tre och nermörkt redan vid fyra. Det var inte långt kvar till jul.

Julen. Hon måste bli färdig med julväven. Den var beställd och det var viktigt. Hon hade tagit hem handspunna garner, ull av yppersta kvalitet. Ett träd skulle det bli, ett julträd med äpplen. Hon hade kommit en bra bit på väg. Men färgerna, hon fick ingen ordning på färgerna.

Omkring henne stök och oreda. Saker att sköta, telefonen ringde, disk i travar, smutsiga strumpor mitt på golvet, hon halkade på dem, köksbordet belamrat med tidningar, brödsmulor…. all vinterns gråhet. Hur den kletade mot fönsterrutorna, ville in genom väggarna. Hon gick ifrån alltihop, uppför trapporna, till vävkammaren, hennes eget rum.

Hon måste väva. Trädet skulle förstås gå i rött – julens färg. Men ingenting kan vara bara rött. Det blir skrikigt, det blir glassigt. Andra färger måste till. Som mjukar upp, ramar in, ger djup och bärighet. Bara så kan det röda komma till sin rätt och börja lysa. Och då, tänkte hon, då blir väven som julen själv.

Hon hade vandrat i naturen. Tittat ut vinterns färger. Inget vitt ännu men mossgrönt, blyertsgrått, barkbrunt, ockragult, alla färger som kunde stå sig fint emot det röda. Försökt att sedan återskapa dem i vävkammaren, men det ville sig inte. Nu skulle hon pröva en ny nyans. Trädde in några trådar, tog ett steg tillbaka, tittade, smakade av. Men det blev platt. Platt och omöjligt, bilden hade inte liv. Hon blev så trött.

Det finns någon som väntar på den här väven. Någon som spelar roll. Jag har lovat och jag får inte missa.

Just då fick hon syn på muslortarna, små svarta pärlor överallt på golvet. Mössen har varit i rummet, och jag som tätade så noga. Har dom nu gnagt på väven. På garnerna, har dom skitat ner, fördärvat……?

Men garnet verkade orört och väven hängde där som den skulle. Hon grep ficklampan, lyste överallt. Ingen mus syntes, men längst inne i en vrå någonting annat. Ett trassel, en blekgrå härva av trådar. Mössen tänker bygga bo, sa hon till sig själv. Men var får de tråden ifrån? De måste ha hittat den i väggarna. Huset är gammalt. Förr i tiden hände det att man drevade med gamla trasor.

Hon tog upp en av trådstumparna, det var lin, men vilken färg? Hon kunde inte säga, hade inget namn för den här färgen. Den var som molnen, som frosten, som marken en kulen vinterdag. Grå och ändå inte grå, och när hon tvinnade tråden mellan fingrarna skimrade den svagt. Lite som silver. Kanske ett gammalt förkläde, fantiserade hon. Som var så slitet, så urtvättat att det inte dög till annat än att täta med. På försök tog hon lite av härvan och lade över väven.

Den såg först lite avig ut på det klarröda yllet, men så smälte den in, gick ihop sig med det röda. Färgerna bar, de bar faktiskt. Som ett under. Nu måste jag ha kaffe, tänkte hon, starkt kaffe och en bit att tugga på. Hon hade knappt ätit.

Tillbaka i kammaren. Där hade nya lintåtar spritts ut på golvet. En mus kom pilande rakt framför henne, nära att hon trampat på den. En annan var ovanpå väven. På väven! Där satt den, viftade på sina små tassar. Och då såg hon det ofattbara. Musen arbetade. Den hade en bit lintråd som den trädde och trixade med, flätade in i det röda yllet. Och där var ännu en mus. Som kom krypande över väven och hade fler lintrådar munnen.

Hon begrep ingenting. Detta var en dröm, det var inte på riktigt. Hon frös, blev lite yr, sjönk ner i en gammal gungstol som stod där. Bara sitta ner. Låta händerna falla. Vila. Låta tiden stanna, låta mössen hållas, de tycks veta vad de gör, bara vara stilla… Hon tog en klunk av kaffet, bet i en smörgås, stilla, stilla där i stolen, hon väntade, visste inte på vad.

Och slog upp ögonen. Hon måtte ha somnat till. Redan kväll, månen lyste in. Golvet var perfekt rent och blankt, inget bajs och inte minsta trådstump. Mössen var inte kvar. De var försvunna, hade de ens funnits? Sedan såg hon.

Vävens yta. Där hade tänts små silvergrå, oregelbundna strimmor. Det röda var inte mindre rött. Men det hade tonats ner och därmed fått mer lyster, mera liv. Detta hade hon inte hittat på själv. Det här hade hon aldrig kunnat hitta på själv. Julväven var färdig. Den kunde inte varit finare.

julåpple2

När hon kom ner i köket var där tyst och stilla. Bänkarna var avtorkade, skinande rena. Någon hade diskat upp. På bordet stod ett par mackor bredda.

       text och bild: Anna Lilljequist

 

 

 

 

 

Letar efter färgerna

november 22, 2018

Nu är det stilla här. Det mesta är skördat, ligger tryggt i sina lådor i rotsakskällaren. Grönsaksfälten är tomma och harvade. Marken ligger i träda, sover sin vintersömn.

Och löven har fallit. Vi har räfsat och räfsat. Burit in gula och oranga löv i stora korgar. In i lagården, vi lagrar dem där, de blir jättebra att ha som strö för korna i vinter. Och sen – sen ut på komposten för nytt liv, för näring den dag våren kommer.

Den dag våren kommer. Jag kan känna otålighet, en rastlöshet i allt detta gråa. Tomhet. Mörkret som brer ut sej, mer och mer varje dag. Och jag som ville….men vad ville jag?

Var stilla, andas, vila i tomheten, bara vila i det grå. Ur ingenting kommer alltid något, det gör det alltid. Så säger mitt kloka jag,

skogen, låg

Jag måste ändå ha färgerna. Det får bli skogen. Jag tar landsvägen, bara några steg från huset, slår in på en skogsväg, så den vanliga lilla stigen. Och direkt börjar det lysa och glimra omkring mej. Det är mossan, så gnistrande grön nu när allt annat grönt har slocknat. Ett enstaka löv hänger kvar, som vore det av guld. Blåbärsriset är rätt fint, grågult. En illröd svamp mitt i mossan.

Jag letar efter färgerna.

                                                                           22 november 2018

Dom kom ändå

september 17, 2018

Dom kom ändå, blomsterbönorna. Liksom morötterna, kålen och jordärtskockorna. Tomater i väldiga lass. Men var nätt och jämnt.

blomsterbönor

Dag och natt kämpade vi med torkan. Det blev inga vindlande gångar den här sommaren för det fanns inget gräs att vindla i. Bara damm och vissna strån. Marken var hård som betong, fåglarna tysta och fjärilarna försvann.

Vi spejade mot himlen, hängde med näsan över vädersajterna. Det var så mycket vi ville, så mycket vi drömt om. Så se det tyna bort….Jag samlade diskvatten, tvättvatten, bar ut till blommorna kring huset. Men därute fanns hela fält med små spirande ärter, bönor, sallad, kålplantor…. Till sist fick någon (vi var tre) en lysande idé. Nedanför fältet rinner en bäck, den går djupt nere i jorden. Tänk om man kunde dämma upp den. Skaffa hem ett par pumpar, kanske…. och det gick till slut.

vattning

 

söndrig gräsmatta

 

Tre månader utan regn, till sist kom det ändå. Och nu öser det ner, men gräset växer knappt. Torkan gick så djupt. Några strån kommer fram, mest är det kvickrot.

 

 

Dahliorna fick ändå slå ut. Innan sommaren var över, dom har bara stått och hängt. Slokat. Vi fick se dom till sist, dofta dom, känna….

daliabarn

                                                                                                        15/9 2018

 

 

 

 

 

 

Torkan tar inte slut

juni 28, 2018

….men vi kämpar emot. Så mycket vi bara kan. Gräset är gult – låt det vara gult. Till rabatterna samlar jag upp tvätt- och duschvatten. Bär ut, häller på den som ser ledsnast ut (alla ser ledsna ut). Till grönsaksfältet och växthusen…..det förslår inte långt med några spannar. Men vi har kommit på ett sätt att pumpa upp vatten från en liten bäck som rinner intill gården. Slangar överallt. Dagen lång är spridaren igång.

vaxböna

Vaxbönor

På så sätt har vi räddat kålväxter, sallad, vaxbönor, bondbönor, morötter, lök. Vinbären, aprikoserna och persikorna blir små i år. Måtte det komma regn, måtte det nån gång komma regn.

sockerärta

Sockerärter

Torkan tog nästan knäcken….

juni 17, 2018

Gult gräs. Damm. Och hett, går nästan inte att andas. Flyr inomhus, men där är lika hett. Bättre utomhus, en skuggig plats. Vi blir knäckta. Alla våra grönsaker. Alla mina blommor. Så ändå. I halvskuggan av den stora kastanjen, där finns dom, de gammaldags rosorna. Söker mej dit och det doftar där, det doftar. Dom har de slagit ut, oförfärade, obrutna av torkan. Tröstar mitt trötta hjärta.

celsestial

                                                                                                17/6 2018

Just nu

maj 2, 2018

Just nu händer det

lövsprickning

Allting spricker ut, som genom ett under..

ispyramid.JPG

 

Men det är inte alls längesen det såg ut så  här. Under hela mars. Allting inbäddat i snö. Vårt pyramidväxthus ligger infruset.

 

 

 

 

Någon vecka in april blev det varmare. Snön smälte, det tog ett par dar. De små lökväxterna sköt upp som raketer ur jorden. Hade väntat och väntat…..

krokus 18

Kejsarkronan gråter

april 17, 2015

kejsarkrona

Kejsarkronan står och gråter. Den gråter för den skäms så förfärligt.

En gång växte den i Paradiset. Då hade den precis blivit till. Glad och stolt sträckte den sina skimrande blomkalkar uppåt, uppåt. Mot solen. Allt högre, den blev längre och ståtligare än själva tulpanen. Men vår Herre såg allt och han vredgades. Vad var detta för högmod? Han lyfte sin hand – vips fälldes alla de vackra blomklockorna ner och vände sig mot jorden. Och sådan har kejsarkronan förblivit.

Det gjorde inte saken bättre att kejsarkronan – det var långt senare – begick en annan förfärlig synd. Den var nämligen enda blomman som inte böjde sig upp mot Jesus när han kom vandrande med sitt kors på väg till Golgata. Nu fick kejsarkronan ännu mer att ångra och sörja över.

Där står den nu. Tittar man efter så rinner det droppar på insidan av varje kronblad. Vätskan smakar sött och gott, det är inga salta tårar. Och sin fräcka doft har kejsarkronan behållit. Den luktar nämligen – räv.

text och foto: Anna Lilljequist

Isfrun

februari 3, 2012

Isfrun kommer på årets kallaste dag, alltid just när solen gått ner. Himlen blir blekt blå, sedan grön. Luften blir som glas. Det är så kallt så det luktar. Det är så kallt att det inte går att andas. Allt stannar upp. Inte en kvist, inte en kotte rörs. Just en sådan kväll kommer Isfrun vandrande från havet. Kanhända blir det just i kväll?

Hon kommer gående över isen. Man ser bara en tunn slöja långt därute, ett luddigt dimstråk. Så småningom kommer hon närmare. Hon tar gestalt, framträder i hela sin förfärlighet, vit som stearin och vacker, vacker. Men akta dig noga att titta dit.

Isfrun är vacker över allt förstånd. Men ser du in i hennes ansikte fryser du till is. Det kan räcka med en enda blick. Du blir stel som en pinne. Man kan bryta itu dig som ett stycke knäckebröd, knix-knax. Bäst är att gömma sig under bordet. Så gjorde man i Mumindalen den kvällen. Eller krypa under täcket och absolut inte titta mot fönstret.

Mumintrollet, Too-ticki och alla de osynliga mössen kom undan med blotta förskräckelsen den gången, det var bara den där dåraktiga lilla ekorren….

Lilla My sa senare: ”Kommer Isfrun igen ska jag minsann bita henne i benet!”

Lova mig att du läser Trollvinter!

Anna Lilljequist

tvillingprinsarna

april 28, 2011

Från Yorubafolket i Nigeria kommer den här sagan. Jag berättar med egna ord.

Tvillingprinsarna
Långt nere i södern fanns det en mäktig kung som hette Ajako. Hans palats var utan like. Hans tron var snidad av elfenben och guld. Han hade en ung och underskön gemål som han verkligen älskade, men de fick inga barn. Tiden gick. Så en dag kom hon ändå till honom med glädjebud. Hon hade blivit havande. Och när tiden var inne föddes en pojke och efter ett tag ännu en! Det var ingen lycka med detta. I det här landet ansågs allmänt att tvillingar bar på en förbannelse. Att de egentligen skulle dödas direkt efter födseln. Men det kunde kungen inte förmå sig. I hemlighet lät han föra mor och barn till en liten by långt ute på landet.

Åren gick. Tvillingbröderna växte och blev till män. De hade ingen aning om sin kungliga börd. Men en dag blev modern hastigt sjuk och på sin dödsbädd berättade hon sanningen. Bröderna blev som fallna från skyarna. Deras mor hade burit ved och vatten som vilken kvinna som helst – skulle hon vara drottning? Och själva hade de gått i slitna skynken och vallat getter som andra pojkar.

Bara en kort tid därefter nåddes de av budet att också deras far kungen avlidit. Han hade dött barnlös. Så nu var det fritt fram att bege sig hem och kräva rätten till tronen. Men bara en av dem, förstås. Hur skulle de lösa detta?

De två unga männen var oskiljaktiga. De sov tillsammans, gjorde allting tillsammans. De visste varandras tankar. Nu beslöt de i största sämja att låta slumpen avgöra. De skulle kasta varsin sten och se vem som kom längst. Den som vann skulle bege sig till staden och kräva sin rätt.

Den blev den yngre. Han gav sig raskt iväg till det kungliga palatset. Där mottogs han först med undran. Kung Ajako hade ändå en son? Men så snart de lärde förvissat sig att han var äkta, bröt glädjen loss och han besteg tronen med stor pompa och ståt. Så snart det var möjligt lät han sända bud till sin tvillingbror. Han var välkommen att bo i palatset han med, trots att han inte var kung.

Nej, han var inte kung. Där satt hans yngre bror i all prakt och härlighet. Det sved i den äldres hjärta. Allt efter som tiden gick blev det värre och värre. Avundsjukan åt honom, den grävde hål i hans själ. ”Det var jag som föddes först”, sade han till sig själv. ”Jag är den som skulle suttit vid tronen.”

Alldeles intill palatset rann en flod. Där brukade tvillingbröderna gå och strosa. Och en dag rann sinnet på den äldre. Plötsligt – han visste inte hur det gick till – låg den andre ute i vattnet. Han sjönk nästan direkt. Den äldre brodern vände på klacken och gick tillbaka till palatset. Där drog han en historia. Hans bror hade hastigt gett sig av på en lång resa, han skulle nog inte komma tillbaka. Vid hovet anade man ingenting, utan utropade honom som kung i stället.

Nu hade han fått det han drömt om. Makt, rikedom, sköna kvinnor. Lydiga tjänare, tassande runt på flinka fötter. Men han fick inte ro. Gång efter annan måste han tillbaka till platsen där hans bror hade drunknat. Så en dag som han stod där och såg ner i vattnet hördes en tunn röst:
”Här ligger din bror! Här ligger din bror!”
Det var en liten fisk som stack upp nosen och sjöng. Ursinnig tog han en stor sten, med all kraft slungade han den i vattnet så fisken krossades.

Men bara kort därefter var han åter vid floden och nu kom han i sällskap med hela sitt följe, rådsherrar, tjänare. Och just som han tänkte ”vilken tur att jag fick död på den där fisken”, så satte vattnet igång att koka. Hela floden hävde sig, höga vågor steg upp, det brusade och dånade och sjöng:
”HÄR LIGGER DIN BROR! HÄR LIGGER DIN BROR!”

Hovfolket förfärades när de hörde detta. Och de lät dragga i floden och så fann man liket efter kungen. Den äldre brodern blev avsatt och körd på porten. Dömd att leva som fredlös och jagad som en hund. Men skammen var för stor. Han kunde inte fortsätta sitt liv. Han gick ut i vildmarken och där hittade han de örter han behövde. Så fick han somna in.

Anna Lilljequist